I vårt tidevarv av ständigt ökande diktaturer, totalitära, auktoritära stater, autokratier, folkmord, krig, konflikter, samhällskollaps och klimatkatastrofer…
i en tid då behovet av ökad demokrati; reellt folkstyre; deliberativ, bildande demokrati aldrig varit större…
Tänkte jag inte skriva om suffragetter, vit eller svart feminism, svart lesbisk feminism eller kvinnokampen från slaveriet till en värld med rösträtt för kvinnor - hur dåtidens och samtidens feminism ser ut - hur viktig dessa rörelser, dessa kvinnors analyser och vittnesmål från den verklighet med destruktiva, patriarkala strukturer än är.
Jag inser dock hur skadligt och förödande det är att vi fortfarande än idag - i allra högsta grad (vilket är tydligt i fråga om hur väst tillåter etnisk rensning och ett massivt folkmord på palestinier och hur stormakterna och ’världen’ - formella makten och massan blundar för avrättningar på frihetskämpar i Iran och blodiga revolter i globala syd pga t.ex fortsatt europeisk kolonialism och amerikansk, rysk och kinesisk imperialism - tydligt i o m att världens feminister inte startar revolution inspirerade av modiga iranska kvinnornas revolution) att vithetsnormen och vit överlägsenhet måste ifrågasättas, krossas- detta om vi ska överleva som art och mildra den förödande massutrotningen av arter i Anthropocene.
Insett med eskalerande smärta senaste femton åren hur jävla akut det är att vi människor från alla världens hörn- födda med olika hudfärger, från alla möjliga bakgrunder, alla med olika ”verkligheter” och livsstilar, alla olika förutsättningar till organiserad kamp - ändå på alla sätt vi kan - i stort och smått- bör strida mot den giftiga maskulinitet som hotar ALLT LEVANDE på vår planet.
De destruktiva maskulinitetsnormer - alltså mönster av förtryck på olika sätt gentemot flickor, kvinnor, hbtqi+-individer, men framförallt pojkar, män.. och även andra djur än människan, växtligheten, livet på planeten- normer och tyvärr evolutionärt formade instinkter djupt rotade i oss men som inte låter någon av oss vara naturligt sårbar, organiskt mänsklig och vackert känslig så som vi skapats- dessa normer är trängande angeläget att utrota.
Vill vi överleva gäller det att sluta söka härska över vår inre sårbarhet - vår inre mer samarbetande natur, sluta att idiotiskt försöka härska över moder jord. Och sluta tillåta och upprätthålla ekonomiska, ohållbara, oorganiska, politiska systemet som tvingar oss härska över ekosystemen och varandra på olika sätt. Osunt beroende till ett osunt system ökar ju de osunda beroendena- eftersom systemet inte låter oss vara sunt beroende till varandra och sunt beroende till naturen.
Att vi i det system vita kolonisatörer framför allt drivit fram måste mildra de patriarkala, hierarkiska strukturer som inte måste finnas i vår art- är för mig i alla fall tydligt, extremt akut. Vår art har stark överlevnadsinstinkt. Det är också tydligt. Tyvärr är den fortsatt reaktiv - vi svarar på hot kring att falla ur flocken genom härmat beteende. Framför allt från de vi tror eller känner (vi är ju känslo- och vanedjur) har status. De följer vi ofta. Blint. Rädda för att bryta normer och därmed bli ensamma.
Ensam är inte stark.
Det känner vi instinktivt och bävar inför att bli. Det är lika med döden fortfarande. I känslan. Även om att vara ensam - när detta är självvalt och vita priviligierade tjatat om egentid senaste tio åren - så styr bl.a våra lyhörda spegelneuroner i hjärnan - som får vårt beteende format av konformitet- hur vi har svårt ändra beteende utifrån tankar kring vad som ger LÅNGSIKTIG överlevnad. Rättvis, gemensam överlevnad. Fortsatt utveckling. Balans på jorden. Vi glömmer vi är djur. Verkar ha dålig koll på att moder jord gjort oss lyhörda på fler sätt. Känsliga, sårbara för att det skapar en alert vakenhet och just lyhördhet över saker som skulle kunna bidra till mer etisk, fredlig, rättvis och moralisk överlevnad. För fler arter än vi. Inte vill vi bara överleva?
Med vårt visualiserande sinne- utan egentligen, fast det känns svårt leva mera till fullo? Helhjärtade, modiga meningsfulla liv? Inte likt kackerlackor, råttor, duvor klara livhanken bara, i en mörk, ogästvänlig krigande värld när samhälls- och klimatkollapsen förvärras? Leva för dagen i en kamp för att finna mat och fortsatt hierarkiskt sätta varandra i fack omedvetet, medvetet vad gäller status, pondus, rang och ge rättigheter till de högst upp i hierarkin fortsatt? Jag tror vi kan bättre. Att om vi vågar se styrkor med vår medfödda sårbarhet - inte bara känna den är svaghet- fortsätta slå på den inre sårbarheten och allt som är sårbart omkring oss, ekosystemen, livet självt- då kan vi mer än bara krampaktigt överleva framöver!
Vi föds som ett av de mest sårbara djuren; nakna, utsatta- oförmögna överleva ens om ingen visar omsorg om oss och ger oss det vi behöver- men tänk om vår art kunde inse sårbarheten bär mer än enbart är en läskig känsla och farligt varande i livet. Något obehagligt… Politiska, ekonomiska systemet gör oss sannerligen verkligt sårbara. Så orättvist, strukturellt rasistiskt, fortsatt kolonialt, imperalistiskt och maktgalet, fossilberoende, kortsiktigt tänkande styrt som det i de styrande är.
Ledarna - politiker, multinationella företagsledare så rädslostyrda vilket de - varandes högst upp i hierarkierna smittar också folkens beteende med… Ju fler kriser vårt - människans och främst vita privilegierades handlande och våra livsstilar utsätter oss för, desto mer reaktivt tycks dessa oftast gubbar i toppen agera. På ytan ett pålagt, intränat lugn - förfalskad rädsla som ska te sig som saklighet, rationalism, logiskt tänkande och agerande men ack så livrädda- långt ifrån att ha kontakt med sitt inre och lyssnandes till sin kropps signaler - alienerande från att vara natur som vi ju alla är… så extremt rädslostyrda fast de konvulsiviskt försöker dölja det, för oss andra och sig själva? Styrda av rädslor.
Urholkade själar ser jag de är.
För att jag försökt möta alla möjliga rädslor och känslor i livet- så modigt sårbart jag bara kan. Lätt se igenom sånt där då. Sårbarhet ÄR ju livsfarligt visa, känna, utstråla? Fast egentligen inte. Vi vågar inte testa i de mest sårbara situationerna? Så hur ska vi veta det? Vi har inte- som varandes våra spegelneuroner trogna- som slavar under reaktiva signalsubstanser och oftast i vår stimulirika, informationsflödande värld med hot- och drivsystemet oftast påslaget istället för omsorgssystemet medvetet - mest upptäckandes akuta yttre hot- reagerandes reaktivt på dem- utforskat styrkorna med sårbarheten tillräckligt? Och hur skulle vi våga?! När systemet vi ’tvingas’ leva i - det vi föds in i blir ju trygghet tyvärr och kan kännas som en naturlag - något omöjligt förändra- när det i själva verket bara funnits en liten, liten promille av tiden människan funnits på jorden- känns som enda verkligheten?
Stressen det onaturliga systemet skapar i oss och lätt får oss tappa omdömet i gör det svårt visualisera en värld där sårbarhet är styrka. Men jag är i alla fall, inspirerad av sårbarhetsforskaren Brené Brown med det svartklingande namnet - hon är likt mig mycket vit och privilegierad dock- fullt övertygad om att vi inte överlever sjätte massutrotningen av arter, om vi inte ser styrkor med sårbarheten. (Är nybliven sårbarhetsrådgivare -tänkte kalla mig sårbarhetskonsult för några år sen då planen var att starta eget och föreläsa om sårbarhetens många styrkor men i o m att jag försökt vägra ekosystemsdödande business as usual för att jag som just vit priviligierad kan och för ökad klimaträttvisa borde - så har det gott segt framåt med det där…konsult klingar ju väldigt business-aktigt och jag har varit klimat- och människo/naturrättsaktivist senaste fyra åren istället. Utövat fredlig civil olydnad då det tycks vara den mest effektiva metoden för radikal samhällsförändring genom tiderna).
Skapar system tillsammans i vilka vi alla, allt sårbart får vara just sårbart i. Skyndsamt lyssnar till urfolkens mindre människocentrerade, holistiska livskunskap och inrättar naturens rättigheter som lagar över världen- kämpar för system där allt levandes behov inte bara marknadens och elitens kortsiktiga, ytliga behov tillgodoses. Utan sårbarhet inga nya tankar. Ingen förståelse kring vad jag menar! Utan sårbarhet inga fördjupade relationer, sann och äkta connection vi nog alla innerst inne längtar efter? Ingen genuin gemenskap. Ingen verklig samhörighet eller känsla av reell tillhörighet- bara den där ständiga stressen och krampaktiga behovet av att passa in - bara för att få vara med. Nånstans. Vara en i flocken. Inte utanför. Inte övergiven, lämnad. Vilket påminner vårt undermedvetna om döden.
Det som krockar med vår starka överlevnadsinstinkt. Med mental träning kan vi höja oss över den reaktiva överlevnadsinstinkten. Höja vårt subjektiva, kollektiva medvetande medvetet. Inse vidden av våra evolutionära styrkor inte vara slavar under evolutionära svagheterna. Kanske moder jord trodde vi skulle greppa det när hon gav oss en plastisk, hoppfullt föränderlig hjärna och ett empatiskt hjärta - hjälpte oss resa oss rakryggade - fast naket utsatta och enkla måltavlor för andra rovdjur..? Jag har nio vänner som tagit sina liv. Nånstans tror jag de kände de var mer av en börda för flocken, kanske att deras död skulle resultera i förändring av godo? Fast det var naturligtvis depressioner och svårigheten få vara sig själva och sårbara som talade, kanske omedvetet i dem. Ett sista rop om att vi som orkar vara kvar måste ändra hur vi lever- ville de väcka oss ur vår skyddande, avtrubbade dvala? Vår vardag av att gå på autopilot?
De flesta anhöriga har jag märkt gör lite annorlunda livsval i alla fall. Lever mer här och nu, medvetet närvarande med den sorg det innebär förlora nära och kära på detta traumatiserande sätt. De lever ändå mer till fullo - som om de känner ansvar i att leva även för sina döda anhörigas skull? Men bäst vore väl om människor fick leva och om leva vore lättare? Om vi hade system och levde i strukturer- tanke- och beteendemönster- levnadsmönster som uppmuntrade oss leva till fullo, i samklang med allt levande? På många håll i världen kommer det bli omöjligt. Hela länder kommer bli obeboeliga framöver. Men om vi vågade se sårbarheten moder jord begåvat oss med som mer än bara svaghet - något som ger oss fantasin, de nya visionerna, nyskapande kreativiteten och innovationerna inom oss och i världen vi tyvärr tagit över - men mellan människor och andra djur de mest givande samarbetena- medkännande, inlyssnande, perspektivförstorande dialogerna- helhjärtade liv- tron och viljan till att bli en mindre rädslostyrd, krigsivrande, nästan invasivt beteende art pga rädslorna vara ett av de mest sårbara djuren- då finns aktivt hopp om långsiktig, mer rättvis gemensam överlevnad.
Framtiden måste vara mer feministiskt utformad, människor lära sig mer om feministiska strukturer och värderingar- annars är det kört inte med vår art bara. Annars drar vi med oss typ alls arter ner i fallet. Låt oss våga vara mer modigt sårbara- starka i vår vackra sårbarhet än så. Reell och långsiktig förändring kommer inifrån. Fred skapas i världen genom att skapa fred med oss själva- i vårt inre- lättare sagt än gjort - svårt, svårt fast vi har subjektivt medvetande- när det är så omedvetet format av det kollektiva, varandes flockdjur som vi är- men kan vi snälla kämpa för att få vara oss själva? System vi får vara allt det vi är i. Mer lika än olika, med evolutionärt formade olikheter för det ger utveckling- balans på jorden- inte som vi i väst ser allt som bryter mot snäva normer, olikheter som avvikelser och animalier, som något felaktigt… Utan se oss för vad vi är; en art sammanbunden med alla arter, förmögna skapa nya hjärnceller, öka hjärnkapaciteten var gång vi lär oss nåt nytt- få mer fungerade synapser mellan hjärncellerna av att söka tänka annorlunda än igår?
Våga ha hopp trots att hopp gör ont att ha.
Utan liv inget hopp.
Men oj vad vi lever ändå- människan?
Bara överlever?
Låt oss istället modigt sårbart kämpa för att leva till fullo, starkare tillsammans.
