Lösningen på Israel-Palestinakonflikten kan inte vara ett accepterande av kolonialism och en legalisering av den etniska rensningen. Detta är dock tyvärr det som den berömda så kallade ”tvåstatslösningen” innebär. Av denna anledning måste den imperialistiska ”tvåstatslösningen” förkastas. Här tecknas den historiska bakgrunden till detta ställningstagande och till konflikten i Mellanöstern.
”För tio år sedan levde judarna som osmanska bröder, älskade av alla osmanska raser… bodde i samma kvarter, deras barn gick i samma skolor.”
Väldokumenterade historiska fakta som utan svårigheter accepteras över större delen av den övriga världen samt av akademiska historiker överallt, brännmärks av ideologiskt inriktade personer i västvärlden som ”antisemitism” och de facto förbjuds. Därför finns det anledning att sätta rubriken ”Den förbjudna historien” på denna artikel. Detta är nämligen den historiska bakgrund som vanliga media konsekvent undviker att förklara. Därför framstår konflikten Israel/Palestina för många som helt obegriplig.
Det inledande citatet, från den palestinska tidningen Filastin som beskriver situationen i Palestina innan det blev ett brittiskt mandat efter första världskriget, motsäger myten om att ”folken i Mellanöstern alltid legat i strid med varandra”. Ännu mer kätterskt blir det i fortsättningen: ”Sionisterna satte punkt för allt detta och förhindrade all integrering med den infödda befolkningen. De bojkottade det arabiska språket och de arabiska handelsmännen, och förklarade sina intentioner att ta landet från dess innevånare.”[i]
Faktum är att under 1800-talet levde de flesta judar och araber sida vid sida i blandade samhällen i Palestina. Ett judiskt kvarter hade länge existerat i Jerusalem men det var inte på något sätt unikt för Palestina, sådana judiska kvarter eller gator fanns i många andra arabiska – liksom icke-arabiska – städer. Men detta höll på att förändras och källan till detta fanns inte i själva Palestina. Källan till konflikten kom utifrån, från imperialistmakterna i väst.
Sionismen har yttrat sig som idén att det judiska folket har rätt till, och borde, bilda en separat nationalstat. Sionismen blev en politisk riktning bland judar i Europa i slutet av 1800-talet. Idén att varje folk borde tillhöra sin egen nationalstat var då på uppgång. Men det var också antisemitismen, och sedan stora pogromer utbrutit i det ryska imperiet 1881-1882, så började utvandringen av judar från Europa. En mycket liten del migrerade till Palestina (1903 hade cirka 35 000 utvandrat dit, jämfört med de två miljoner som nått USA år 1914).
1896 publicerade Theodor Herzl boken Judestaten[ii] som talade om Palestina som ”vårt oförglömliga historiska hemland”. Den första sionistkongressen hölls i Basel 1897 och grundade World Zionist Organization vars mål var ett allmänt erkänt hem i Palestina ”för det judiska folket”. Vid denna tid fanns det arton judiska kolonier i landet.
Detta var den period då den europeiska koloniseringen av världen befann sig på sin höjdpunkt. Fransmännen erövrade Algeriet på 1840-talet och tog kontroll över Tunisien 1881. Tillsammans med Egypten byggde de Suezkanalen som öppnade 1869 och som 1875 föll under gemensam fransk-brittisk kontroll. Storbritannien ville på så sätt säkra sjö- och landvägarna till deras viktigaste koloni, Indien. 1882 ockuperade brittisk militär Egypten och Kuwait blev brittiskt protektorat 1899. Upptäcktsresanden misstänkte att det kunde finnas stora oljereserver i regionen och det första stora oljefältet upptäcktes i Persien (Iran) 1908, vilket ökade västimperialismens intresse för regionen. Marocko ställdes under fransk kontroll 1912.
Under första världskriget fick Storbritannien, i utbyte mot löften om arabisk självständighet, stöd från den arabiske ledaren Sharif Hussein Bin Ali och dennes son Faisal vilka 1916 ledde ett uppror emot det Turkisk-Osmanska riket och gick in i kriget på britternas sida. Vad britterna inte berättade för arabledarna var att de i det hemliga Sykes-Picot avtalet samma år hade kommit överens om att dela upp Mellanöstern mellan Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Efter den ryska revolutionen offentliggjorde bolsjevikregeringen under ledning av Lenin och Trotskij, som en del i att göra slut på hemlig diplomati och suspekta avtal bakom ryggen på folket, Sykes-Picot avtalet i december 1917. Efter att tillsammans med britterna ha besegrat osmanerna, började Hussein och Feisal inse att de blivit lurade. På NF-konferensen i San Remo i april 1920, kom västmakterna överens om att Syrien och Libanon skulle ställas under fransk kontroll och att britterna skulle få Irak, Jordanien och Palestina. Faisal drevs ut ur Syrien av den franska armén sommaren 1920.
Kolonisering av Palestina
Mot denna bakgrund passade sionismen och idén om en judisk kolonisering av Palestina särskilt Storbritannien mycket väl. Det revolutionära störtandet av tsaren i Ryssland i februari 1917 sände chockvågor genom de styrande kretsarna i Storbritannien och Frankrike. Skulle Ryssland fortsätta att strida på deras sida? Den brittiska regeringen räknade med att sympatin från ryska judar kunde vinnas genom ett ställningstagande för sionismen, vilket de hoppades kunde bidra till att hålla kvar Ryssland i kriget. Ett ytterligare skäl var att britterna fruktade att fransmännen, som hade ambitioner att ta kontroll över Syrien och Libanon (vilket de gjorde 1920) också sneglade mot Palestina. Ryssarna hade stärkt sitt inflytande över Svarta havet och de östra delarna av det kollapsande Turkisk-Osmanska riket. Genom att appellera till religiöst kulturarv och genom stöd till sionisterna hoppades de också att vinna stöd från USA, där den största mängden judar utanför Europa nu befann sig. De styrande kretsarna i Storbritannien började inse hur de kunde använda sionismen som ett redskap för att hålla Palestina under brittisk kontroll, och man blev alltmer välvillig gentemot den främste förespråkaren för sionismen i Storbritannien, Chaim Weizmann.
Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour deklarerade den 2 november 1917:
”Hans majestäts regering ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt.”[iii]
Det starkaste motståndet emot Balfourdeklarationen kom faktiskt från judiska kretsar. Judiska representanter i Storbritannien protesterade emot att hävda särskilda rättigheter för judar på bekostnad av den arabiska befolkningen i Palestina men uttryckte också, likt den brittiske ministern för Indien Edwin Montagu, själv av judisk börd, en rädsla för att sionisternas planer skulle förvärra situationen för Europas judar och kallade deklarationen ”antisemitisk”.[iv] Faktum är att sionisterna förblev en liten minoritet bland judarna under en betydande tid. David Fromkin uppskattar att bara en procent av världens judar betecknade sig som sionister år 1913, det sista året som det fanns statistik för detta.
Sionisterna förstod att de behövde brittiskt skydd då judar fortfarande utgjorde en liten minoritet i Palestina, mindre än 8 % 1914. En sionistisk skrift i London skrev:
”’Demokrati’ betyder i Amerika alltför ofta majoritetsstyre… om denna idé skulle praktiseras i Palestina, vad skulle hända då? … Kvalitativt är det ett enkelt faktum att judarna har överhanden i Palestina och under de rätta förhållandena kommer de också att bli dominerande kvantitativt inom en generation eller två.”[v]
”De rätta förhållandena” betydde brittiskt förtryck för att förhindra den arabiska majoriteten från att utöva sina demokratiska och nationella rättigheter. Den palestinske ledaren Sharif Hussein försökte förgäves att appellera till Nationernas Förbund, hänvisande till fördraget om rätten till nationellt självbestämmande, som Balfour själv kommenterade i parlamentet 1918:
”I Palestina föreslår vi inte ens för avsikt att gå igenom formaliteten att konsultera de nuvarande invånarna om deras önskningar … vad gäller Palestina, så har de stora makterna inte gjort något uttalande som inte står i strid med fakta, och ingen deklaration vars bokstav de inte hela tiden avsett att bryta emot.”[vi]
Det viktigaste verktyget för den sionistledda koloniseringen av Palestina var den Judiska nationalfonden (JNF), som fokuserade på uppköp av palestinsk mark och distribueringen av den till judiska bosättare. Tidigare när mark hade bytt ägare i Palestina, hade de fattiga bönderna som levde och arbetade på marken, fått bo kvar. Nu blev de bortdrivna med våld. 1907 beskrev författaren Yitzhak Epstein hur hon bevittnade uppköpen av marken i Ras al-Zawiya och al-Metulla (på hebreiska Rosh Pina och Metullah) av frånvarande jordägare och den efterföljande ilskan från bönder som fråntagits jorden: ”Klagoropen från de arabiska kvinnorna … ringer fortfarande i mina öron. Medan de [lämnade marken] stannade de upp för att kyssa stenarna och jorden.”[vii]
Oppositionen mot det sionistiska projektet växte. 1910 publicerade den Haifa-baserade tidningen al-Karmil utvalda delar av Herzls Judestaten och några resolutioner inför sionistkongressen 1911. Redaktören för al-Karmil pekade på att sionisternas mål var att ta över Palestina och uppmanade araber att inte sälja mark till dem. På sionistkongressen 1913 beklagade sig Arthur Ruppin över att judar i Jaffa var mindre villiga att visa ”nationell solidaritet” då de bodde i blandade bostadsområden med araber. 1918 utgjorde det nya sionistiska lägret ungefär 15 000 judar i 45 kolonier på landsbygden – till skillnad från den ”gamla” icke-sionistiska judiska befolkningsgruppen på ungefär 50 000 invånare.[viii]
I maj 1920 tilldelades Storbritannien mandat av det nyligen bildade Nationernas Förbund att förvalta Palestina. Det brittiska mandatet var ett styre med World Zionist Organisation som en de facto-partner. Samtidigt växte en palestinsk nationell identitet fram, delvis som ett svar på sionismen. I början av tjugotalet bröt oppositionen hos den arabiska befolkningen mot judisk kolonisation regelbundet ut i kravaller och våldsamma konfrontationer. Den judiska fackföreningsrörelsen Histadrut bildade i december 1920 en frivilligstyrka med namnet Haganah (försvar), som skulle bli den framväxande judiska statens armé.
Uppror
Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 accelererade utvandringen av judar från Europa, och 1935 såg den enskilt största inflyttningen i Palestina sedan mandatets början – 65 000.
Motståndet mot judisk kolonisering tilltog. Stora demonstrationer hölls i Tel Aviv den 13 oktober 1933, och två veckor senare öppnade brittisk polis i Jaffa eld emot en folkmassa och dödade 26 araber och skadade nära 200. Protester följde i Nablus, Haifa och Gaza. Den arabiska befolkningen krävde en nationell regering för Palestina, ett upphörande av judisk invandring och markförsäljningar.
De arabiska protesterna kulminerade i april 1936 med en generalstrejk, civil olydnad och en vägran att betala skatter – händelser som än idag av palestinierna kallas det ”stora upproret” (al-thawra al-kubra). Rörelsen växte snabbt till en inbördeskrigsliknande situation. Grödor på judiska odlingar brändes, träd höggs ned, och granater kastades mot judiska fordon. Bomber exploderade i Haifa och Jaffa och järnvägslinjen till Egypten saboterades. I juni 1936 beskrev den brittiske högste kommissionären ”en situation av begynnande revolution”.[ix] I augusti 1936 anlände den libanesiske gerillaledaren Fawzi al-Qawuqji med en femhundra man stark arabisk styrka i ett försök att bilda en palestinsk armé.
I oktober 1937 utbröt protester runt om i hela landet i en ännu större omfattning än året innan. Väpnade grupper bildades, och sommaren 1938 kontrollerade rebellerna bergsområdena och patrullerade öppet på gatorna i Nablus, upprorets epicentrum. Antalet rebeller uppskattades till 9 000 – 10 000. Under fem dagar förlorade den brittiska armén kontrollen över gamla staden i Jerusalem.[x]
När de brittiska kolonisatörerna senare krossade det arabiska upproret 1938-1939, lärde man på samma gång sionisterna allt de behövde veta om hur man terroriserar en befolkning. 25 000 brittiska poliser och soldater sändes till Palestina, den största styrkan som var stationerad utanför Storbritannien sedan första världskriget. Detta var ett större antal än det totala antalet brittiska trupper i Indien. De brutala metoder som användes vid fördrivningen 1948, användes för första gången tio år tidigare av britterna. Dessa metoder inbegrep bestraffningsexpeditioner i byarna, sprängningar av hus och förstörandet av grödor. De regelmässigt använda metoderna under upprättandet av staten Israel 1947-1948 – anfallen mot byar före gryningen, användandet av huvklädda informatörer (för att undgå identifiering) för att plocka ut rebeller och sedan spärra in dem i burar klädda med metallnät – allt detta tillämpades först av britterna.
Antalet judar som tjänstgjorde i polismakten växte från 3 000 år 1936 till 22 000 år 1939, varav majoriteten i själva verket ingick i Haganah. Den brittiske officeren Charles Wingate spelade en viktig roll i att förvandla Haganah till en professionell militärstyrka, och lärde dem militära tekniker samt metoder för repression. Amatzia Cohen, som deltog i dessa attacker hävdar att hans styrka instruerades av en brittisk sergeant i hur de skulle anfalla försvarslösa bybor och att sergeanten hade klagat: ”Ni har inte ens grundläggande kunskaper i hur man använder en bajonett mot smutsiga araber.”[xi]
Vid upprorets slut hade ungefär 5 000 palestinier dödats. Den palestinske ledaren al-Hajj Amin al-Husayni utvisades till Kairo 1937. I krossandet av det palestinska upproret 1936-1939 beredde den brittiska imperialismen vägen för terrorn 1947-1949.
David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, beskrev i ett brev 1937 vad det sionistiska ledarskapet planerade:
”Vi måste driva ut araberna och ta deras plats och om vi måste använda våld för att garantera vår egen rätt att bosätta oss på dessa platser, så har vi makten till vårt förfogande.”[xii]
Samma år tillade han att ”styrkeförhållandena [arabisk majoritet] kommer att göra det nödvändigt med våld”.[xiii] En nyckelroll spelades av Josef Weitz, chefen för bosättarverksamheten med uppdraget att driva bort palestinska familjer från mark som köpts av judar. Under Weitz förberedde JNF storskaliga vräkningar från palestinsk mark genom att utarbeta en detaljerad inventering av alla arabiska byar, med detaljer om vägar, vattenkällor, namn på lokala ledare, politiska tillhörigheter, etc. Vid 1940-talets början skrev Weitz att övertagandet av palestinsk mark var ett ”heligt uppdrag” och fortsatte:
”Bland oss själva måste det stå klart att det inte finns plats för båda folken tillsammans i detta land. Med araberna kommer vi inte att uppnå vårt mål att bli en självständig nation i detta lilla land. Den enda lösningen är ett Palestina, åtminstone Västpalestina [egentligen hela området väster om Jordanfloden, till skillnad från ’Östpalestina’ vilket syftade på Transjordanien] utan araber… och det finns inget annat sätt än att förflytta araberna därifrån till grannländerna, att förflytta dem alla. Inte en enda by, inte en enda stam ska lämnas kvar.”[xiv]
Haganah-medlemmar genomförde rekognosceringsturer i byarna för att utarbeta planer på hur man skulle anfalla dem.
Terroraktioner
På 1940-talet kände sig sionisterna säkra nog att gå till angrepp mot de brittiska styrkorna i Palestina för att driva ut dem. Terroraktioner från de extrema sionistgrupperna Irgun och Lehi intensifierades. Den 6 november 1944 mördades Storbritanniens högste representant för Mellanöstern, Lord Moyne, utanför sitt hem i Kairo. I augusti 1945 uppmanade World Zionist Organisation till öppen opposition mot det brittiska styret i Palestina, och i oktober utbröt revolten. Järnvägslinjer sprängdes på 153 ställen och en våg av terrorattacker mot brittiska institutioner följde. Till och med den brittiska ambassaden i Rom bombades. I juli 1946 ödelades King David Hotel i Jerusalem i en terrorbombning med stöd av Haganah. 91 personer dödades. Terrordåden kulminerade med sprängningen av det brittiska högkvarteret i januari 1947. En månad senare hade britterna fått nog och förklarade att de tänkte avsluta mandatet och dra sig tillbaka från Palestina.
Samtidigt vann sionismen ett växande stöd i USA. Efter krav från den amerikanske presidenten Harry Truman togs ett beslut i april 1946 om att låta 100 000 judiska flyktingar bosätta sig i Palestina. Restriktionerna för markförsäljning togs bort.
I april 1947 krävde den brittiske FN-ambassadören att Palestinas status skulle tas upp för omförhandling i generalförsamlingen till hösten. En särskild FN-kommitté för Palestina (UNSCOP) bildades. I november 1947 antog FN:s generalförsamling resolution 181 om en delning av Palestina, vilken skulle äga rum vid brittiska mandatets upphörande den 14 maj 1948. Den judiska befolkningen utgjorde ungefär 30 % av befolkningen och ägde 5,8 % av marken, men enligt FN-planen skulle de erhålla 55 % av Palestinas yta.[xv]
Den officiella israeliska historieskrivningen om händelserna 1948 beskrivs som en Davids kamp mot Goliat, men detta har inget gemensamt med verkliga fakta.
Det som följde hade noggrant planerats sedan 1946 då David Ben-Gurion lade fram planen för vad man skulle göra med den arabiska befolkningen i Palestina när britterna gav sig av. ”Plan C” som den kallades (Gimel på hebréiska) innebar det följande:[xvi]
- Slå till emot det palestinska ledarskapet.
- Slå till emot palestinska uppviglare och de som stöder dem ekonomiskt.
- Slå till emot högre palestinska officerare och tjänstemän i administrationen av mandatet.
- Skada palestinska transporter.
- Skada källorna till palestinskt uppehälle: vattenkällor, fabriker etc.
- Attackera palestinska klubbar, caféer, mötespunkter, etc.
Den 2 november 1947 förklarade Ben-Gurion att palestinierna ”antingen kan arresteras en masse eller utvisas; det är bättre att utvisa dem”.[xvii]
Morgonen efter FN-resolutionen i november 1947 blev de 75 000 palestinierna i Haifa angripna av den paramilitära extremhögergruppen Irgun tillsammans med Haganah. Från sina bosättningar på bergssluttningarna började den judiska befolkningen skjuta mot den palestinska befolkningen nedanför, med eldvapen och granater. Judiska soldater rullade tunnor fyllda med sprängmedel och stora stålkulor ned i de palestinska kvarteren. De hällde också olja blandad med bensin nedför gatorna och satte eld på den. När skräckslagna palestinier rusade ut ur sina hem blev de beskjutna av kulsprutor från de judiska områdena. Haifa hade varit ett område med en stark arbetarklass-solidaritet mellan de olika befolkningsgrupperna. Detta var ett skäl till att Irgun riktade in sig på Haifa och särskilt oljeraffinaderiet – för att skapa antagonism och våld mellan arabiska och judiska arbetare där.
”Döda så många vuxna män som möjligt”
I detta var de sionistiska arméerna ganska framgångsrika. När Irgun kastade granater in i en folksamling med ungefär etthundra arabiska daglönearbetare som samlats utanför huvudentrén till brittiskägda Haifa Oil Refinery för att söka arbete, bröt kaos ut. Arabiska raffinaderiarbetare och andra attackerade de judiska arbetarna, vilket resulterade i dussintals döda innan den brittiska armén och palestinska polisenheter lyckades få kontroll över situationen. Men sionisterna var inte nöjda. Kort efteråt gick Haganah in i de intilliggande byarna Balad al Sheikh och Hawassa, där många av raffinaderiarbetarna bodde, med ordern att ”döda så många vuxna män som möjligt”. Angriparna sköt in genom fönstren med sina vapen, satte eld på husen, slet ut folk och sköt dem på plats. Rapporten från Haganah, som finns tillgänglig i israeliska arkiv, angav antalet döda araber till ”ungefär 70”.
I Haifa kom Röda Korset till slutsatsen att Haganah måste ha förgiftat vattnet då en tyfusepidemi utan motstycke plötsligt bröt ut i staden, vilket krävde minst 70 dödsoffer.[xviii]
Sionisternas övergrepp spreds över landet med det uppenbara målet att driva palestinierna från sina hem och sitt land. Den 12 december 1947 dödade Irgun 13 personer i en attack mot byn al-Tira nära Haifa. Ytterligare 20 dödades i en terrorbombning vid Damaskusporten i Jerusalem. Dagen efter dödades 16 palestinska araber och 67 skadades i bombningar nära Jerusalem och Jaffa. I Jaffa sattes hundratals hem i brand av Irgun.
Tio personer dödades av en bomb utplacerad av Irgun på Noga-biografen i Jaffa den 16 december 1947. Två dagar senare utförde Haganah den så kallade al-Khias-massakern i den palestinska byn med detta namn. Haganahs soldater började urskillningslöst spränga hus mitt i natten medan byborna sov. Enligt Haganahs egen rapport dödade man tolv personer – sju män, en kvinna och fyra barn. Dessa övergrepp är väldokumenterade och inte ifrågasatta av forskningen. På det efterföljande mötet med ”försvarskommittén” verkade alla mycket nöjda med insatsen. De närvarande representanterna för de ortodoxa judarna sa att ”vi fick veta att armén har förmågan att förstöra en hel by och alla dess innevånare – så låt oss då göra det också!”[xix]
Detta våld ledde, tillsammans med delningsplanen, till spontana reaktioner bland de palestinska araberna. I Jerusalem bröt det ut kravaller som krävde åtta judiska invånares liv. Den brittiska repressionen 1936-1939 hade berövat palestinierna ett starkt ledarskap och organisation. Sionisterna å sin sida hade genomfört noggrann spaning och förberedelse med hjälp av ett nätverk av informatörer i byarna och var fullt medvetna om hur svag den palestinska sidan var. Den brittiske Labour-parlamentsledamoten Richard Crossman kommenterade: ”Jewish Agency … är egentligen en stat i staten med egen budget, hemligt kabinett, armé och, framförallt, säkerhetstjänst.”[xx]
Spontant arabiskt våld som en reaktion på massakrerna användes av det sionistiska ledarskapet som en ursäkt att inleda den etniska rensningen. Den 15 februari 1948 anfölls Qisarya vid kusten och inom bara ett par timmar tömdes hela samhället tillsammans med fyra intilliggande byar under samma dag. De brittiska trupperna på polisstationen stod vid sidan om och betraktade händelserna. Samtidigt attackerades Sa’sa, varifrån den sionistiske kommendanten Moshe Kalman rapporterar om hur ”en tredjedel av byn sprängdes i luften. När vi var klara lämnade vi efter oss 35 förstörda hus och 60-80 lik (varav ett antal barn).”[xxi]
Ben-Gurion kommenterade: ”En liten reaktion imponerar inte på någon… förstör en stadsdel och du börjar göra intryck!” Han rekommenderade mötet att ”fortsätta terrorisera landsbygden … så att den passivitet som rapporterats … kvarstår.”[xxii]
Plan Dalet
Detta följdes den 10 mars 1948 av Plan D (Dalet): att systematiskt fördriva araber från Palestina ”genom att förstöra byar (sätta eld på dem, bomba dem och minera dem)”.[xxiii] Ben-Gurion slog fast att det inte var nödvändigt att skilja på ”oskyldiga” och ”skyldiga” och att det var dags att orsaka ”collateral damage”, civila skador: ”Varje anfall måste sluta med ockupation, förstörelse och utrensning.”[xxiv] Haganahs vice stabschef Yigael Yadin föreslog att ordet ”vedergällning” skulle överges för en mer offensiv inställning, för att skapa en mer aggressiv attityd bland soldaterna.
Klagomål hördes från lokala judiska representanter i flera olika områden, där man försökte bibehålla de goda relationerna med sina palestinska grannar. Men dessa röster var isolerade och oorganiserade.
När plan D (Dalet) inleddes den 9 april 1948, ockuperade sionistiska styrkor byn Deir Yassin, väster om Jerusalem. Judiska soldater trängde in i byn, beströk husen med kulspruteeld och dödade många. De kvarvarande byborna föstes ihop och blev kallblodigt mördade. Flera av kvinnorna våldtogs för att sedan dödas. Fahim Zaydan var vid tiden för denna händelse tolv år gammal och fick se sin familj dödas:
”De tog fram min bror Mohammad och sköt honom framför oss. Min mamma började gråta, och medan hon hukade sig ned över honom – bärande på min lillasyster Huddra som hon fortfarande ammade – sköt de henne också.”[xxv]
Zaydan blev också skjuten men överlevde sina skador. Över hundra bybor dödades. Sionisterna fick stor användning av massakern i Deir Yassin. Nyheten om den spred sig som en löpeld över Palestina, vilket fick tiotusentals att lämna sina hem i panik och fly över gränserna. Vad de inte förstod då var att de aldrig skulle tillåtas att återvända till sina hem igen.
I Haifa informerade generalmajor Hugh Stockwell de judiska myndigheterna den 18 april 1948 om att han skulle dra tillbaka de brittiska styrkor som skulle fungera som en försvarsmur mellan de två folkgrupperna. Den judiske kommendanten utfärdade ordern: ”Döda varje arab ni stöter på!”[xxvi]
Under gryningstimmarna den 22 april 1948 fylldes hamnområdet i Haifa av massor av skräckslagna palestinier som letade efter båtar som kunde ta dem därifrån. Officerarna för de judiska styrkorna beordrade sina män att gruppera 3-tums kanoner på kullarna ovanför marknadsplatsen i hamnen. Därifrån började man skjuta granater rätt in bland palestinierna, vilket utlöste panik. Folkmassor strömmade ombord på båtar, människor trampades till döds och båtar blev överfulla och sjönk. Scenerna var så fruktansvärda att general Stockwell blev hårt kritiserad av den brittiska regeringen.
Den västra arabiska delen av Jerusalem hade angripits av artilleri sedan början av januari 1948. De brittiska styrkorna hade avväpnat palestinierna i utbyte mot ett löfte om beskydd. I april 1948 gick Haganah in i västra Jerusalem och deras chef för underrättelsetjänsten rapporterade att när området Qatamon rensades ”utbröt plundring och förstörelse. Såväl soldater som medborgare deltog. De bröt sig in i husen och tog möbler, kläder, elektrisk utrustning och mat.” I åtta palestinska kvarter och 39 byar i stor-Jerusalem genomfördes en etnisk rensning.
Krig mot Israel
I april 1948 hade en kvarts miljon Palestinier drivits ut och 200 byar förstörts.
Nyheterna om massakrerna spreds till grannländerna och stora folkliga protester manade arabledarna att agera. Den 15 maj 1948 förklarade man krig mot Israel och tillät tusentals frivilliga att bege sig till Palestina för att strida. Detta har haussats upp i den israeliska propagandan, men faktum är att de arabiska styrkorna led av bristande organisation och dålig utrustning.
Historiker anger det faktiska antalet arabiska stridande till endast 25 000.[xxvii] Självförsvarsstyrkorna i de palestinska byarna uppgick till uppskattningsvis 7 000 beväpnade män. Dessa var helt underlägsna den israeliska armén med 50 000 soldater, av vilka hälften tränats av brittiska armén. Denna siffra ökade till 80 000 soldater under sommaren 1948. De judiska styrkorna kunde också kringgå det brittiska vapenembargot tack vare det stalinistiska israeliska kommunistpartiet som organiserade vapenimporter från Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Genom att opportunistiskt erbjuda sionisterna sitt stöd hoppades Sovjetunionen kunna vinna inflytande. Detta var till liten nytta då det var USA som ökade sitt inflytande. Frankrike var också en stor vapenleverantör.
De arabiska frivilliga lyckades inte förhindra fördrivningen av hela den palestinska befolkningen på 50 000 från Jaffa i maj 1948. Människor drevs bokstavligen ut i havet när judiska soldater sköt över deras huvuden då de försökte klämma in sig på hopplöst små fiskebåtar. Runt Haifa fördrevs femton byar med hela sina befolkningar. ”Vår armé marscherar framåt, erövrar arabiska byar och deras invånare flyr som möss”, skrev Josef Weitz.[xxviii]
Efter att ha avvisat ett förslag om kapitulation anfölls den palestinska byn Tantura av israeliska styrkor natten den 22 maj. Byborna tvingades ned på stranden. Kvinnor och barn drevs bort. Männen beordrades att sätta sig i en klunga på stranden. En israelisk officer, Shimson Amshvitz, plockade ut små grupper av män vilka leddes bort och sköts nära intill. Efter att slakten avslutats beordrades två palestinier att gräva massgravar. 1999 berättade en judisk man som ägde traktorerna som användes att man begravde 230 kroppar.[xxix]
Det var i allmänhet två israeliska militära order som gällde under sommaren 1948 – antingen ”rensa” de arabiska byarna och lämna husen, eller ”förstöra” byarna helt. Den sommaren användes även stridsflyg mer systematiskt mot palestinierna. Saffuriyya var en av de första byarna som bombades från luften. FN förhandlade fram två korta vapenvilor i juli 1948, men de israeliska attackerna fortsatte. Mellan den första och den andra vapenvilan, den 8-18 juli, fördrev de israeliska militära styrkorna 70 000-100 000 människor från sina hem.
Den svenska Rödakorschefen Folke Bernadotte, som under sommaren försökt förhandla fram en vapenvila (i egenskap av FN-medlare i konflikten) och krävde att flyktingarna skulle ges rätt att återvända, mördades av Lehi (även kallad Sternligan) i september 1948.[xxx]
Övergreppen och grymheterna fortsatte. Den 28 oktober 1948 anfölls byn Dawaymeh fem kilometer väster om Hebron av israeliska soldater som fått order om att tömma byn på en timme. Soldaterna hoppade ur sina fordon och började urskillningslöst skjuta människor. Byns mukhtar (byaäldste) Hassan Mahmoud Ihdeib räknade efteråt fram till 455 saknade, inklusive 170 kvinnor och barn. Vittnesmål berättade om hur människor blev levande brända, hur kvinnor blev våldtagna och barn ihjälslagna.[xxxi]
I februari 1949 slöts en vapenvila mellan Israel och Egypten och i april även mellan Israel och Jordanien. Minst 750 000 palestinier hade då blivit flyktingar. Totalt hade 531 byar samt elva distrikt och små städer förstörts.[xxxii] Uppskattningsvis 15 000 palestinier hade dödats. Katastrofen var ett faktum.
Jordanien tog över Västbanken. FN:s generalförsamling antog i december 1948 resolution 194, som gjorde ett återvändande för flyktingarna till ett villkor för en fredsöverenskommelse. Trots att Israel ignorerade detta gavs man 1949 status som fullvärdig FN-medlem.
Ingen möjlighet att återvända hem
På 1950-talet utbröt regelbundet skärmytslingar mellan Israel och dess grannländer, och israeliska styrkor genomförde frekventa ”vedergällningsoperationer” över gränserna, De motiverade sina aktioner med arabiska ”intrång” i Israel. Men 90 % av alla palestinska ”infiltrationer” hade en rent socio-ekonomisk grund; palestinier som försökte återvända till sina hem för att åter bosätta sig där, ibland för att få tag på en del av sina tillhörigheter eller för att försöka skörda sina gamla odlingar. Bara under perioden 1949-1956 dödades mellan 2 700 och 4 000 ”infiltratörer”, de flesta av dem obeväpnade civila, av Israels militär.[xxxiii]
Uppbackade av brittiska och franska styrkor invaderade Israel Egypten i oktober 1956 för att försöka störta Egyptens president Gamal Abdel Nasser som med sina vänsteranstrukna, pan-arabiska idéer var en stark utmanare av västvärldens dominans, och som samma sommar hade förstatligat Suezkanalen. Invasionen misslyckades efter ett massförankrat motstånd i Egypten samt sedan USA protesterat.
Ockupationen av Sinaihalvön 1956 hade planerats i hemlighet i två år tillsammans med Frankrike. Fransmännen återgäldade Israel genom att hjälpa dem bygga en kärnreaktor i Dimona, vilket inledde israeliska militärens kärnvapenprogram. Sydafrika försåg Israel med uran från 1965 och framåt. Trots israeliska förnekanden, avslöjade visselblåsaren Mordechai Vanunu det israeliska kärnvapenprogrammet 1986, och idag råder det ingen tvekan om att Israel har kärnvapen. Landet har även genomgående vägrat att skriva på icke-spridningsavtalet.[xxxiv] Det är också värt att notera att Israel är ett av endast fyra FN-länder som inte anslutit sig till organisationen för förhindrande av kemiska vapen (OPCW).
På 1950-talet tog en ny generation upp kampen i Palestina, inspirerade av revolutionerna i Kina och Kuba, Nassers radikala pan-arabism, störtandet av monarkin i Irak 1958, kampen i Algeriet som vann självständighet 1962 och det vänsteranstrukna Baathpartiets makttillträde i Syrien 1963. Fatah bildades i slutet av 1950-talet av en grupp aktivister runt Yasser Arafat. 1965 började Fatah utföra bombattacker och sabotageaktioner mot israeliska mål. I Januari 1964 hade 13 arabstater grundat Palestine Liberation Organisation (PLO) och i maj 1964 valde Palestine National Council (PNC), PLO:s ”parlament”, en ledning för PLO. Inom ett par år hade Fatah tagit ledningen över PLO, som kom att bli en paraplyorganisation för en rad olika grupper såsom det mer radikala Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP) och Democratic Front for the Liberation of Palestine (DFLP) som stod under sovjetiskt inflytande.
En revolutionär våg svepte över Jordanien under senare delen av 1960-talet. Kung Hussein var nära att störtas av massprotester 1966. Efter år av växande spänningar inledde Israel 1967 en plötslig militär attack mot sina grannländer Egypten, Syrien och Jordanien samtidigt som man invaderade Västbanken och Gaza. Under det så kallade Sexdagarskriget fullkomligt utplånade den israeliska armén de tre arabstaternas militära styrkor. Resultatet blev att Syriens Golanhöjder, Egyptens Sinaihalvö och allt som återstod av Palestina – Gazaremsan och Västbanken – hamnade under israelisk ockupation och israeliska militärlagar.
Israelerna förstörde byar på Västbanken och ytterligare 300 000-400 000 människor drevs på flykt – varav de flesta flydde till Jordanien. Precis som israeliska lagar hade förhindrat palestinska flyktingar från 1948 att återvända, hindrade Israel de palestinier som flydde 1967 från att återvända till sina hem. Detta är det tillstånd som råder än idag. Nu diskuteras ett införlivande även av Västbanken i Israel, liksom Syriens Golanhöjder annekterats. Om inte förr, är det helt tydligt att den sida i konflikten som åberopat FN:s olyckliga delningsplan aldrig haft för avsikt att respektera denna.
Christer Bergström
Christer Bergström arbetar som historisk forskare och skribent och har utgivit ett 40-tal historiska fackböcker.
[i] Herzl, Theodor. The Jewish State. Penguin Classics 2010.
[ii] Ibid.
[iii] Black, Ian. Enemies and Neighbours: Arabs and Jews in Palestine and Israel, 1917–2017. Penguin, UK 2017.
[iv] Se avalon.law.yale.edu/20th_century/balfour.asp.
[v] en.wikipedia.org/wiki/Edwin_Samuel_Montagu.
[vi] Fromkin, D, A Peace to End All Peace: Creating the Modern Middle East, 1914–1922, Penguin, London, 1991, s. 294.
[vii] Ingmar Karlsson, Roten Till Det Onda – Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016.
[viii] balfourproject.org/balfour-and-palestine/.
[ix] Sa’di, Ahmad H. & Lila Abu-Lughod (red.) Nakba: Palestine, 1948, and the Claims of Memory. Columbia University Press, 2007, ss. 289-290.
[x] Black, Enemies and Neighbours: Arabs and Jews in Palestine and Israel, 1917–2017
[xi] Black, Enemies and Neighbours, citerande Storbritanniens high commissioner Sir Arthur Wauchopehttps://en.wikipedia.org/wiki/1936%E2%80%931939_Arab_revolt_in_Palestine.
[xii] Black, Enemies and Neighbours: Arabs and Jews in Palestine and Israel, 1917–2017..
[xiii] Ilan Pappe, The Ethnic Cleansing of Palestine, s. 40. (På svenska Den etniska rensningen av Palestina.)
[xiv] “Ben Gurion: ‘We Must Expel the Arabs and Take Their Place’” av William James Martin, Counterpunch Magazine, 11 mars 2005.
[xv] Ibid., s. 75.
[xvi] Machover, Moshé. Israelis and Palestinians: Conflict and Resolution. Haymarket Books 2012, ss. 204f..
[xvii] Black, Enemies and Neighbours: Arabs and Jews in Palestine and Israel, 1917–2017.
[xviii] Whalid Khalidi – Plan Dalet: Master Plan for the conquest of Palestine. is-studies.org/authors/wkhalidi/Dalet-Master-Plan-for-the-Conquest-of-Palestine-Khalidi.pdf Av särskilt stor nytta är bilagorna i detta dokument som visar detaljerna i Plan C och Plan D.
[xix] Genzier, Irene L. Dying to Forget: Oil, Power, Palestine, and the Foundations of U.S. Policy in the Middle East. Columbia University Press 2015, s. 75.
[xx] ”Israel’s Dark History Revealed” av Salman, Abu-Sitta. marxist.com/israel-biological-weapons1948.html
[xxi] Pappe, Ilan. The Ethnic Cleansing of Palestine. Oxford : Oneworld Publictions, 2007, s. 85. (På svenska Den etniska rensningen av Palestina. Stockholm: Karneval, 2007.)
[xxii] Cit. från Ian Black, Enemies and Neighbours: Arabs and Jews in Palestine and Israel, 1917–2017 – Penguin UK (2017).
[xxiii] Wallace-Murphy, Tim. The Genesis of a Tragedy: A Brief History of the Palestinian People. Grave Distractions Publications 2016, s. 70.
[xxiv] Pappe, ss. 107, 108.
[xxv] Ibid., s. 111.
[xxvi] Ibid., s. 92.
[xxvii] Ibid., s. 131.
[xxviii] Wallace Murphy, s. 72.
[xxix] Karlsson, Ingmar. Roten Till Det Onda – Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016. Lund : Historiska media, 2016.
[xxx] Pappe, s. 131.
[xxxi] Ibid., s. 170.
[xxxii] "Israel's forgotten hero: The assassination of Count Bernadotte - and the death of peace" av Donald Macintyre, The Independent 18 september 2008. independent.co.uk/news/world/middle-east/israels-forgotten-hero-the-assassination-of-count-bernadotte-and-the-death-of-peace-934094.html.
[xxxiii] Se https://unispal.un.org/DPA/DPR/unispal.nsf/0/2DBED30E8FC680878 5256D600063E9C4.
[xxxiv] Shlaim, Avi. Israel and the Palestinian: reprisals, revisions and reputations. Verso 2010, s. 58.
