I slutet av januari inledde överste Francel Margareth Padilla sitt arbete som ny talesperson för Filippinernas väpnade styrkor (AFP) med att upprepa det årliga tillkännagivandet att de "kommer att eliminera den Nya Folkarmén (NPA) innan året är slut". Uttalandet kom bara några dagar efter att President Ferdinand Marcos Jr. deklarerat att "det inte finns några fler NPA-gerillafronter".
NPA har svarat med att proklamera att de kommer att se till att överleva Marcos, precis som de överlevde hans far och alla de USA-stödda regeringar, som under de senaste 35 åren alla skrutit med att de krossat NPA.
I ett pressmeddelande skriver Filippinernas Nationella Demokratiska Front (NDFP):
Om Marcos uttalanden vore sanna, hade då runt 150 bataljoner från de så kallade upprorsbekämpande enheterna inom AFP och Filippinernas nationella polisstyrka (PNP), alltså omkring 65.000 soldater, behövt vara utplacerade mot NPA över hela landet?
Med sina påståenden borde Marcos berätta hur det kommer sig att AFP fortsätter att vara inriktat och utplacerat främst mot NPA, istället för att rusta upp för att kunna hålla landet utanför väpnade konflikter mellan USA och Kina?
Varför fortsätter AFP att äta upp en stor del av den nationella budgeten bara för att slösa hundratals miljoner pesos på att flyga sina jaktplan och drönare, släppa sina 115-kilosbomber och avfyra sina haubitsar?
Och hur kommer det sig att de fortsätter att spendera hundratals miljoner pesos på att upprätthålla en 50.000 man stark paramilitär styrka och upprätta läger i hundratals byar över hela landet?
Marcos Jr. dagdrömmer när han påstår att det inte längre finns några aktiva NPA-fronter. NPA är fortfarande aktivt i 14 regionala kommandon över hela landet, vart och ett med flera gerillafronter. Filippinernas Kommunistiska Parti (CPP) har med sin rättelserörelse fyllt NPA:s röda kämpar och befälhavare med förnyad revolutionär energi för att tjäna folket.
Marcos vill framställa Filippinerna som "fritt från uppror" i sin desperata önskan att locka utländska kapitalister i en tid av global kris, med löften om full tillgång till mark och resurser.
I slutet av januari inledde överste Francel Margareth Padilla sitt arbete som ny talesperson för Filippinernas väpnade styrkor (AFP) med att upprepa det årliga tillkännagivandet att de "kommer att eliminera den Nya Folkarmén (NPA) innan året är slut". Uttalandet kom bara några dagar efter att President Ferdinand Marcos Jr. deklarerat att "det inte finns några fler NPA-gerillafronter".
NPA har svarat med att proklamera att de kommer att se till att överleva Marcos, precis som det överlevde hans far och alla de USA-stödda regeringar, som under de senaste 35 åren alla skrutit med att de krossat NPA.
I ett pressmeddelande skriver Filippinernas Nationella Demokratiska Front (NDFP):
Om Marcos uttalanden vore sanna, hade då runt 150 bataljoner från de så kallade upprorsbekämpande enheterna inom AFP och Filippinernas nationella polisstyrka (PNP), alltså omkring 65.000 soldater, behövt vara utplacerade mot NPA över hela landet?
Med sina påståenden borde Marcos berätta hur det kommer sig att AFP fortsätter att vara inriktat och utplacerat främst mot NPA, istället för att rusta upp för att kunna hålla landet utanför väpnade konflikter mellan USA och Kina?
Varför fortsätter AFP att äta upp en stor del av den nationella budgeten bara för att slösa hundratals miljoner pesos på att flyga sina jaktplan och drönare, släppa sina 115-kilosbomber och avfyra sina haubitsar?
Och hur kommer det sig att de fortsätter att spendera hundratals miljoner pesos på att upprätthålla en 50.000 man stark paramilitär styrka och upprätta läger i hundratals byar över hela landet?
Marcos Jr. dagdrömmer när han påstår att det inte längre finns några aktiva NPA-fronter. NPA är fortfarande aktivt i 14 regionala kommandon över hela landet, vart och ett med flera gerillafronter. Filippinernas Kommunistiska Parti (CPP) har med sin rättelserörelse fyllt NPA:s röda kämpar och befälhavare med förnyad revolutionär energi för att tjäna folket.
Marcos vill framställa Filippinerna som "fritt från uppror" i sin desperata önskan att locka utländska kapitalister i en tid av global kris, med löften om full tillgång till mark och resurser.
